Vilken tur att jag inte är min egen psykolog mer än nar jag nödvändigtvis måste. Jag önskar nog jag inte var det alls. Det kan ju tyckas lite uttjatat att skriva om kärlekens hårda handske, men faktum är att vi alla inte kommer undan. Vi går alla igenom det någon gång. Jag gör det nu, men jag förstår nog mer och mer att det är mitt eget hjärnspöke som är igång.

Mannen jag saknar saknar mig med, men tiden är inte till våran fördel. Tänk om jag tänkte som en man. Tänk om jag varit förskonad från ett våldtäktsförsök två år sen, förskonad från otrohet och förskonad allt tvivel som byggts upp. Kanske hade jag kunnat våga lite mer då, kanske hade jag då inte gått omkring och bara väntat på att något skulle hända. Kanske hade jag inte gett det chansen till att bli en självuppfyllande profetia. Jag måste påminna mig om att det jag gått igenom inte är jag, det var något som drabbade mig. Jag är inte detta, jag är hon som ler med hela sitt hjärta. Min största rädsla är att dra in gammal i det nya. Vore det inte oförskämt mot honom jag nu träffar. Vore det inte väldigt kallt och fult att låta honom ta skada av det som skadade mig? Jag försöker verkligen, men jag är inte min bäste psykolog.

Om någon har den perfekta lösningen på detta skulle jag av resten av mitt hjärta så uppskatta ett gott, rådande ord i denna stund.

Nattens ångest bestod av illamående, frossa och oro. Jag ville inget annat än att sova då rädslan att förlora det jag så tills slut vågat släppa in. Hjälp mig punktera denna oro.