Så var det dags igen då, att vakna och ta tag i nattens småtimmar. Normalt brukar vi så här dags börja känna lite grus i ögonen, men jag har just vaknat.

Det är väl så att livet har lite av varje att erbjuda, just nu lite mer av det jag försöker undvika, smärtan. Vad bottnar då detta sig i? Allt är ju egentligen precis så som det borde vara, men jag analyserade kanske för mycket och analyserade sönder den minsta kvarken -tyvärr.

Jag började faktikst tro att det kanske var han och jag ändå, och kanske det är. Mn vad händer när kommunikationen, eller bristen på kommunikation blir till ett stillastående och man inte kommer varken ifrån eller närmre? Nej, allt är egentligen precis så som det borde vara och jag borde inte analysera, borde lyssna på vad som faktiskt sägs och jag borde lsuta vara så himla vis inför mig själv. Jag såg abara det som jag inet borde se, lade vikten vid som inte sas. men kom igen, lite action tack!!

Två månader har vi setts. Tyckte faktiskt han gjorde bort sig ganska rejält i början av sommaren. Jag skulle aldrig förneka honom någonting, aldrig hindra honom från att leva det liv precis så som han vill. Nu kände jag mig bara efterhängsen när jag efter ca en veck aundrade om han levde. Det gjorde han ju uppenbarligen och på köpet fick jag veta att han hade väldigt mycket och fullt upp och att jag gärna fick vara nära honom så mycket ja ville även att han inte alltid var tillgänglig...förvirrad? Ja, det blev jag med. Det sista jag vill är att tränga mig på, vara till besvär. Det är jag nog inte heller men just nu skull ejag behöva lite förståelse. Eller nej, jag skulle behöva lite mer kommunikation på himlen. Ska jag börja kommunicera själv kanske? eller ska jag bara bryta rakt av,här och nu?? Jag vet ju vad jag har men inte vad jag kan få och jag vill inte riskera detta lilla hjärta. Det har haft nog med smärta..